Alkohol i sveriges historia

Redan vid nästa riksdag — ändrades förordningen så att gränsen mellan husbehovsbränning och bränning till avsalu så gott som utplånades. Brännvinet ansågs ha en särskilt skadlig verkan hos samerna , och år kom en kunglig förordning som bland annat förbjöd utskänkning av brännvin åt samer under marknader.

Alla andra fick skaffa sig sitt brännvin från krogar eller utminuteringsställen. För att åstadkomma besparing av säd begärde sekreta utskottet , att Kungl. Sveriges alkoholpolitik syftar officiellt till att minska alkoholkonsumtionen i landet som ett led i att befrämja folkhälsan och minska de skadliga effekterna av alkoholen. Man utgick nämligen ifrån "att de flesta av mankönet, om icke dageligen, dock under tiden [allt emellanåt] sig därav betjänade".

Fjärde gången någon beträddes med lönnbränning "skulle han försändas till närmaste kronans fästning att där i 3 år hållas i fängelse eller till arbete efter omständigheterna". Inte heller denna åtgärd visade sig dock räcka och det återstod ännu en del pannor som inte lämnats in. Prosten Carl Emanuel Bexell bildade i slutet av talet Sveriges första nykterhetsförening. Efter politiska kontroverser kring nykterhetsfrågan under [ 3 ] infördes ny lagstiftning om framställning och försäljning av brännvin, och skatteuttaget höjdes.

Den 27 augusti sade svenskarna vid en folkomröstning nej till rusdrycksförbud. Straffet höjdes nu åter, för andra resan till 50 dalers böter och för tredje resan till förlust av tjänst och borgarrätt eller i saknad därav för mansperson till 20 par spö och för kvinna till 20 par ris. Straffet för brännvinsbränning blev 10 daler silvermynts böter och förlust av såväl bränningsapparaterna som varan — till fördel för angivaren, som fick både de 10 dalerna och värdet av det beslagtagna.

Alkoholförsäljning sverige

Statistik från bland andra Socialstyrelsen visar att det genomsnittliga alkoholintaget under år var tio liter ren alkohol för personer över femton år. En ökande lönnbränning, vid sidan av kronobrännerierna, och missnöje med systemet med kronobrännerier ledde till att detta ersattes med utarrendering av det statliga bränneriprivilegiet till personer som fick betala för detta i spannmål. Samtidigt förbjöds bränning till avsalu annat än i större brännerier.

De stora inmurade pannorna var det inte alldeles omöjligt att få att fungera igen, och nya bränningsapparater var inte så svåra att tillverka. Beträffande de stora, fast inmurade pannorna var det dock tillräckligt att göra dem obrukbara genom att taga bort "hatten", "bröstet" och piporna samt skära av falsen. Tanken på ett sådant framkallade särskilt högljudda protester från bönderna på riksdagen, som bedyrade att "brännvinet vore för dem det endaste medikament" — för att inte tala om all den nytta de hade av dranken , för boskapens utfodring.

Produktionen vid dessa var som störst , då den låg på omkring 6 miljoner kannor , eller omkring 16 miljoner liter. I maj förbjöds tillfälligt all brännvinsbränning på grund av att det rådde spannmålsbrist. Husbehovsbränningen blev tillåten endast för dem som ägde minst ett fjärdedels hemman samt för borgare i småstäderna som väsentligen livnärde sig med jordbruk. Tillståndet för kommersiell framställning drogs vid flera tillfällen in, när spannmålsskörden slog fel, för att lätta på spannmålsbristen.

År utfärdades totalt brännvinsförbud för Lappmarken , med smyghandel och lönnkrögeri som följd. Samtidigt återinfördes rätten till husbehovsbränning till de som hade haft denna rätt före års förbud. Efter detta beslut ökade spritkonsumtionen i Sverige kraftigt. Den bränningsavgift , som på förra riksdagen lagts på alla jordbrukare, blev nu utbytt mot en förbrukningsavgift av varje man över femton år, "antingen han nyttjade brännvin eller icke".

Vid denna tidpunkt infördes också en åtskillnad mellan utskänkning, alltså krogverksamhet som serverade brännvin på plats, och så kallad minuthandel, som enbart skedde för avhämtning och en kvantitet om minst en halv kanna 1,3 liter , [ 3 ] senare en liter. Förbudet upphävdes till slut av riksdagen år Under Gustav III genomfördes flera olika regleringar av brännvinsframställningen.

Sverige och Europa

Dessa var i sin tur skyldiga att ta varan från brännerierna, av vilka endast ett begränsat antal skulle få upprättas. År släppte riksdagen husbehovsbränningen fri, men den var fortsatt belagd med avgift. Den svenska regeringens politik är influerad av en rad beslut i EU som har fått till följd att det efter den 1 januari är tillåtet att ta in större mängd alkoholhaltiga drycker jämfört med tidigare.

Avsikten var att förpakta, alltså arrendera ut, bränneriverksamheten, men nådde ingen framgång. Han lämnade in en skrift med klagomål över de bedrövliga följderna av dryckenskapen, som spridit sig i hans landsända till den grad att "ingen kyrka funnes, varest icke någon brännvinskrog vore inrättad, där kyrkfolket berusade sig". Fokus för alkoholpolitiken i Sverige har i långa tider varit spritdrycker, framför allt brännvinet , som var den dryck som framställdes och konsumerades inom landet.

Därför utfärdades 14 september en förordning om statliga kronobrännerier , ett förslag där Georg Gustaf Wrangel var den drivande bakom. Tullavgift infördes på importerat brännvin. Även Peter Wieselgren blev en inflytelserik nykterhetsagitator. Beskattningen av brännvinet har både haft syftet att begränsa supandet och att dra in skatter till staten, samt att se till att spannmål inte användes för brännvinsframställning i tider av spannmålsbrist.

Riksdagsmännen insåg dock det omöjliga i ett totalförbud. Maj:t genom brev till landshövdingar och konsistorier skulle uppmuntra folk att bränna av diverse träd- och rotfrukter, "varibland de s. År förbjöds husbehovsbränningen, efter att den hade ökat i omfattning.